eMiL Jensen Telefonkiosk

När dina händer rör mig
kan jag förstå att de spärrade in dig.
Mina händer är stilla, sa hon
det är du som stryker dig mot dom

Det där hinner vi aldrig, sa jag
det gryr och snart märker de att du har rymt.
Jag har inte rört mig, sa hon
det var rummet som rymde från mig

Vi såg ut genom fönstret,
såg solen stiga mot kyrkan, så urtavlan lyste.
Se hur tiden har stannat, sa hon
det är kyrkan som snurrar runt klockan

Det är den fria viljans dans med slumpen
där ingen för så alla följer
vi kretsar runt varandra
om någon rör sig rör sig alla
våra rörelser åtminstone är jämlika

Det är den frita viljans dans med slumpen
där vi förändrar världen som förändrar oss
som förändrar världen
vi tar oss genom natten
natten tar sig genom oss
vi väljer våra vägar, våra vägar väljer oss
och inte ens vägarna vet vart de bär

När jag flydde, sa hon
var det landet som övergav mig
och när jag blev inspärrad här
var det de som behövde min sorg
för sin bot

Här är jag framme
på rymmen från flykten
djupt hemifrån
ännu djupare här
och nästa steg vill inte att jag tar det

Jag vill att du stannar, sa jag
jag är bara rädd för vad du gör mot dig själv.
Jag har aldrig ens försökt, sa hon
det var mitt liv som försökte ta mig